Jag har läst diktsamlingen Hemma på jorden av William Heinesen. Författaren kommer från Färöarna och läsningen är mitt januaribidrag till Nordisk utmaning från Dantes bibliotek.
Mitt samlade intryck är att jag tycker om boken. Den har varit en skön kontrast till det jag läser i utbildningen just nu (se inlägg märkta kurslitteratur).
Jag har inte någon större vana att läsa lyrik. Innan jag började läsa litteraturvetenskap på universitetet hade jag i stort sett bara läst Kärlek och uppror i diktväg men kan inte påstå att jag kan namedroppa en lång rad poeter på rak arm idag heller. Med detta som utgångspunkt ville jag trots allt närma mig lite färöisk dikt à la William Heinsen.
Dikterna är underfundiga men ändå återhållsamma. Han blandar politik, religion och naturen. Han ser människor och tolkar känslor. Jag blir väldigt tagen av flera av diktraderna jag läser. Ett exempel:
Ljustidningen berättar om ofred i världen,
om olyckor, våld och upprustning,
Den kråmar sig triumferande på natthimlen
som en hälsning från de självsäkra krafter
som skapade universums fjärran spiraldimmor,
Sarturnus ring,solens protuberanser
och jordens norrsken och regnbågar,
och som driver kulturens märkliga karusell,
våra hjärtans röda motorer
och våra förhoppningars tysta dynamor.
Mitt samlade intryck är att jag tycker om boken. Den har varit en skön kontrast till det jag läser i utbildningen just nu (se inlägg märkta kurslitteratur).
Jag har inte heller något lyrik-vana och beundrar dem som vågar sig på det :)
SvaraRadera