Jag har läst Hjärnmänniskan av Gabriella Håkansson och det var en upplevelse. Boken handlar om Herman som har en liten röst i sin hjärna, som han kallar för Hjärnmänniskan, som styr och ställer. När Herman får en resa till Indonesien uppstår dock en konflikt mellan Herman och Hjärnmänniskan som får Herman att ifrågasätta många av de värderingar han byggt sitt liv på. Boken är skriven i tredje person men det är nästan bara Hermans tankar och upplevelser man får följa, dock på mycket nära håll.
Boken ingår i kursen om psykiska tillstånd men skiljer sig från de andra jag läst för att den inte känns självbiografisk alls till skillnad från andra verk. Herman framstår som underlig för läsaren vilket inte Eli från En dåre fri gör. Dock är bokens huvudperson mycket filosofiskt lagd liksom Anne från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En annan skillnad är att han inte har någon som helst sjukdomsinsikt.
Jag gillar sättet boken är skriven på och den mycket skruvade handlingen. Särskilt slutet, som var oväntat, var bra. Det är fascinerande att romanens huvudperson utvecklades så enormt mentalt samtidigt som han utåt sett framstod som mindre galen i början av boken. Hjärnmänniskan ar en häftig bok.
Boken ingår i kursen om psykiska tillstånd men skiljer sig från de andra jag läst för att den inte känns självbiografisk alls till skillnad från andra verk. Herman framstår som underlig för läsaren vilket inte Eli från En dåre fri gör. Dock är bokens huvudperson mycket filosofiskt lagd liksom Anne från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En annan skillnad är att han inte har någon som helst sjukdomsinsikt.
Jag gillar sättet boken är skriven på och den mycket skruvade handlingen. Särskilt slutet, som var oväntat, var bra. Det är fascinerande att romanens huvudperson utvecklades så enormt mentalt samtidigt som han utåt sett framstod som mindre galen i början av boken. Hjärnmänniskan ar en häftig bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar