Den svarta hunden

Imorgon har vi ett seminarium där bland annat Les Murrays bok Den svarta hunden  ska behandlas. Boken består av en självbiografisk essä och ett antal dikter.

Essän var okej men dikterna kändes som att de inte passade ihop, de plockade från flera av hans tidigare samlingar. Murrays svarta hund, depressionen, ligger tydligen bakom de dikter som finns med i boken och det är även den som essän kretsar kring. Murray har inte haft det lätt med mobbning under uppväxten och ångestattacker som upplevts som hjärtinfarkter. Dikterna var ett sätt för honom att skriva sig frisk, eller friskare i alla fall. Skönt för honom men det gör den inte bättre enligt mig. En av mina bloggläsare skrev en kommentar när jag frågade om vilken temakurs jag skull välja att jag borde välj denna just pga Den svarta hunden. Intressant hur man kan ha så olika smak, den var inte alls min kopp te.

Hemma på jorden

Jag har läst diktsamlingen Hemma på jorden av William Heinesen. Författaren kommer från Färöarna och läsningen är mitt januaribidrag till Nordisk utmaning från Dantes bibliotek.

Jag har inte någon större vana att läsa lyrik. Innan jag började läsa litteraturvetenskap på universitetet hade jag i stort sett bara läst Kärlek och uppror i diktväg men kan inte påstå att jag kan namedroppa en lång rad poeter på rak arm idag heller. Med detta som utgångspunkt ville jag trots allt närma mig lite färöisk dikt à la William Heinsen.

Dikterna är underfundiga men ändå återhållsamma. Han blandar politik, religion och naturen. Han ser människor och tolkar känslor. Jag blir väldigt tagen av flera av diktraderna jag läser. Ett exempel:

Ljustidningen berättar om ofred i världen, 
om olyckor, våld och upprustning,
Den kråmar sig triumferande på natthimlen
som en hälsning från de självsäkra krafter
som skapade universums fjärran spiraldimmor,
 Sarturnus ring,solens protuberanser
och jordens norrsken och regnbågar,
och som driver kulturens märkliga karusell,
våra hjärtans röda motorer
och våra förhoppningars tysta dynamor.  

Mitt samlade intryck är att jag tycker om boken. Den har varit en skön kontrast till det jag läser i utbildningen just nu (se inlägg märkta kurslitteratur).

Hjärnmänniskan

Jag har läst Hjärnmänniskan av Gabriella Håkansson och det var en upplevelse. Boken handlar om Herman som har en liten röst i sin hjärna, som han kallar för Hjärnmänniskan, som styr och ställer. När Herman får en resa till Indonesien uppstår dock en konflikt mellan Herman och Hjärnmänniskan som får Herman att ifrågasätta många av de värderingar han byggt sitt liv på. Boken är skriven i tredje person men det är nästan bara Hermans tankar och upplevelser man får följa, dock på mycket nära håll.

Boken ingår i kursen om psykiska tillstånd men skiljer sig från de andra jag läst för att den inte känns självbiografisk alls till skillnad från andra verk. Herman framstår som underlig för läsaren vilket inte Eli från En dåre fri gör. Dock är bokens huvudperson mycket filosofiskt lagd liksom Anne från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En annan skillnad är att han inte har någon som helst sjukdomsinsikt.

Jag gillar sättet boken är skriven på och den mycket skruvade handlingen. Särskilt slutet, som var oväntat, var bra. Det är fascinerande att romanens huvudperson utvecklades så enormt mentalt samtidigt som han utåt sett framstod som mindre galen i början av boken. Hjärnmänniskan ar en häftig bok.  

Mitt psykiatriska liv

Blev precis klar med Johan Cullbergs memoarer som hör till kursen om psykiska tillstånd i litteraturen. Boken inleds med de dramatiska omständigheterna kring när Cullbergs bror blir inlagd pga psykos. Han fortsätter att berätta om sin barndom, uppväxt och karriär. Mycket uttymme ges åt de olika projekt han är inblandad i och jag hinner tröttna flera gånger. Men det är även intressant hur psykvården har förändrats och hur de olika skolorna inom psykiatrin bråkar och blir sams. Bokens sista kapitel är en fin reflektion över författarens gudstro jag tyckt legat latent där han får sätta ord på varifrån hans människosyn härstammar.

Jag vill inte dö jag vill bara inte leva

Jag är precis klar med Ann Heberleins självbiografi Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken var riktigt tung. Som titeln avslöjar så kämpar författaren mot självmordstankar och boken var hennes dagbok under den tuffaste sommaren på många år.
Det som gör att boken blir mer än bara ångest är hennes avstickare bland filosofer och författares syn på lycka, psykisk sjukdom och självmord. Författaren är teologie doktor i etik och kan sin Kant och de andra som ett rinnande vatten. Hennes återkommande adresserande av tankar och frågor till Gud tilltalar så klart en gammal religionsvetare som mig också.
Jobbigast är själva ämnet i sig och hur hon gång på gång måste påminna sig om att hon älskar sina barn. Men precis som med En dåre fri så blir jag inspirerad att våga försöka följa mina drömmar.

En dåre fri

Jag lyssnade klart på En dåre fri här om dagen och jag kan ärligt säga att den är en av de allra bästa böcker jag läst (fast jag läste ju inte utan lyssnade). Boken handlar om Eli och om pojkarna (rösterna) som bor i hennes huvud. Sedan Eli var 6 år har hon haft pojkarna boende där och i boken får vi följa hennes liv från att hon är så liten till att hon är 38 år. Parallellt med uppväxten är det hennes samtal i nutid (som 38:aåring) med KTB-terapeuten Jonathan som läsaren/lyssnaren tar del av. Eli är en mycket framgångsrik författare och filmare, trots (eller tack vare) hennes psykiska tillstånd och beskrivningen känns mycket autentisk och genuin.

När jag har lyssnat till denna fantastiska bok har det gjort ont samtidigt som det har inspirerat mig enormt. Nr jag hör om hur Eli skapar så vill jag också skapa. Jag satte mig till och med och skrev en dikt här om dagen! Men samtidigt finns smärtan, Elis smärta, som gör mig tung i sinnet. Men jag tror iaf att jag blir mer empatisk och kreativ av boken. Det ska bli intressant att höra vad de har att säga om boken på universitetet!

Januariböcker

Jag har börjat lyssna på boken En dåre fri av Beate Grimsrud som ljudbok. Boken är kurslitteraur och här till temakursen Normalitet och avvikelse – psykiska tillstånd i skönlitteratur och självbiografi som jag börjar den 19 januari på Göteborgs universitet. Boken är mycket stark och växlar på ett bra sätt mellan barndomsminnen och nutid. Uppläsaren gör ett fantastiskt jobb! Jag är mycket glad att denna bok fanns med på litteraturlistan för det känns som en bok som jag inte hade hittat till annars. Bokus skriver de följande om boken: 

En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.

Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

 Som januariläsning till Dantes biblioteks Nordiska utmaning ska jag läsa en bok från Färöarna.  Hemma på jorden av William Heinesen. Boken är en diktsamling som första gången gavs ut 1936 och har sedan tryckts om tre gånger. Jag har funderat på att läsa mer lyrik och tyckte att det var lämpligt att passa på nu, särskilt när jag har så många romaner att läsa som kurslitteratur kan det vara skönt med en diktsamling att locka fram emellanåt.