Född en blå dag

Jag läste Daniel Tannets självbiografi Född en blå dag förra helgen och hade seninarium om den i tisdags. Daniel Tennet har aspebergers och savant syndrom och upplever därför världen annorlunda än många andra. Han har svårt för social interaktion men lätt för att lära sig nya språk och för matte.

Jag gillade verkligen boken. Jag tyckte att jag fick uppleva världen utifrån en autists perspektiv. Han beskrev bland annat hur det kändes att bli kär och hur han, trots sina sociala svårigheter, klarade av att bo utomlands själv under ett år. En annan höjdpunkt var när han berättade om inspelningen av filmen Brainman som ett tv-bolag gjorde om honom. Jag har inte sett filmen men skulle vilja det. 

Mitt psykiatriska liv

Blev precis klar med Johan Cullbergs memoarer som hör till kursen om psykiska tillstånd i litteraturen. Boken inleds med de dramatiska omständigheterna kring när Cullbergs bror blir inlagd pga psykos. Han fortsätter att berätta om sin barndom, uppväxt och karriär. Mycket uttymme ges åt de olika projekt han är inblandad i och jag hinner tröttna flera gånger. Men det är även intressant hur psykvården har förändrats och hur de olika skolorna inom psykiatrin bråkar och blir sams. Bokens sista kapitel är en fin reflektion över författarens gudstro jag tyckt legat latent där han får sätta ord på varifrån hans människosyn härstammar.

Jag vill inte dö jag vill bara inte leva

Jag är precis klar med Ann Heberleins självbiografi Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken var riktigt tung. Som titeln avslöjar så kämpar författaren mot självmordstankar och boken var hennes dagbok under den tuffaste sommaren på många år.
Det som gör att boken blir mer än bara ångest är hennes avstickare bland filosofer och författares syn på lycka, psykisk sjukdom och självmord. Författaren är teologie doktor i etik och kan sin Kant och de andra som ett rinnande vatten. Hennes återkommande adresserande av tankar och frågor till Gud tilltalar så klart en gammal religionsvetare som mig också.
Jobbigast är själva ämnet i sig och hur hon gång på gång måste påminna sig om att hon älskar sina barn. Men precis som med En dåre fri så blir jag inspirerad att våga försöka följa mina drömmar.

En dåre fri

Jag lyssnade klart på En dåre fri här om dagen och jag kan ärligt säga att den är en av de allra bästa böcker jag läst (fast jag läste ju inte utan lyssnade). Boken handlar om Eli och om pojkarna (rösterna) som bor i hennes huvud. Sedan Eli var 6 år har hon haft pojkarna boende där och i boken får vi följa hennes liv från att hon är så liten till att hon är 38 år. Parallellt med uppväxten är det hennes samtal i nutid (som 38:aåring) med KTB-terapeuten Jonathan som läsaren/lyssnaren tar del av. Eli är en mycket framgångsrik författare och filmare, trots (eller tack vare) hennes psykiska tillstånd och beskrivningen känns mycket autentisk och genuin.

När jag har lyssnat till denna fantastiska bok har det gjort ont samtidigt som det har inspirerat mig enormt. Nr jag hör om hur Eli skapar så vill jag också skapa. Jag satte mig till och med och skrev en dikt här om dagen! Men samtidigt finns smärtan, Elis smärta, som gör mig tung i sinnet. Men jag tror iaf att jag blir mer empatisk och kreativ av boken. Det ska bli intressant att höra vad de har att säga om boken på universitetet!